Kommunhuset Gislaved

I anslutning till planerade arbeten med ombyggnad av kommunhuset 2013-2014, beslutade Kulturnämnden (05. KN.2013:8) att beställa en kulturhistorisk karaktärisering av byggnaden. Arbetet finns nu som byggnadsvårdsrapport: Gislaveds kommunhus. Kulturhistorisk karaktärisering och bedömning, 2013:46, Jönköpings läns museum. Arbetet utfördes av byggnadsantikvarie Robin Gullbrandsson.

Kulturnämndens beslut om beställning av karaktärisering grundades på att ombyggnaden delvis skulle förändra husets ursprungliga utformning (sessionssal, ljushall och exteriör). Justeringar och förändringar har skett i fastigheten under åren, främst inuti och i något fall har detta ändrat ursprunglig arkitektonisk kvalitet. Därför bedömde nämnden att det var viktigt att dokumentera husets kulturhistoriska karaktär. Kulturnämnden betonar att det är viktigt att inte glömma bort att byggnader som tillkommit under vår egen tid också tillhör vårt kulturarv. Ett kommunhus är en karaktärsbyggnad som speglar vår samtid och är ett framtida kulturarv. Nämnden har ingen önskan att lägga kommunhuset i en ”historisk karantän” utan ser beställningen av rapporten som en del av vårt gemensamma ansvar att vårda, bevara och utveckla fastigheten med omsorg och respekt om dess historia, kulturhistoriska- och arkitektoniska värden. Kommunhuset i Gislaved är i bebyggelseinventeringen över tätorten (2008) upptagen som en byggnad som i enlighet med Plan- och )bygglagen ”är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, m:iljömässig eller konstnärlig synpunkt” och därför inte får förvanskas (PBL 8:13) .

Syftet med en karaktärisering är att den ska fungera som underlag för beslutsfattande rörande planerad ombyggnad. För arbetet görs utdrag ur arkiv samt besiktning och värdering av de delar som berörs av planerna.

Rapporten pekar på de kulturhistoriska och arkitektoniska värden som byggnaden och dess olika offentliga delar har. I rapporten tecknas en historik som redogör för ursprungliga intentioner samt hur förändrade förutsättningar under projekttid och byggnation påverkat resultatet. Vidare diskuteras kommunhusets ställning i jämförelse med andra liknande byggnader. Här konstateras att i Jönköpings län kom en våg av kommunalhusbyggande i kölvattnet på storkommunreformen 1952. ”Gislaveds kommunalhus utgör tillsammans med Vetlanda kommunhus från 1962-1970 de kanske mest utpräglat modernistiska exemplen i sin konsekventa brutalism.” Centrala drag från många kommunhus i landet finns även här, såsom centralt placerade ljushallar med lanternin, trappor, balkonger, omsorgsfulla materialval och rika konstnärliga utsmyckningar.

Det yttre är i allt väsentligt oförändrad och utgör ett tydligt vittnesbörd om sin tids arkitektur, ”brutalism”. Arkitekten har velat skapa ett på samma gång värdigt och funktionellt kommunalhus. Bärande och buret i konstruktionen är ärligt redovisat och framhävt. Det är ett spel mellan öppet och slutet. Ljushallen är interiörens centralpunkt, navet i hela byggnaden. Många stads- och kommunalhus från 1900-talet vill visa festliga, öppna rum, lämpade som offentliga mötesplatser. Takarmaturerna drar till sig besökarens uppmärksamhet. ”som sex resliga pelare av glas" (egentligen latexglas) bryter de av mot den tunga horisontaliteten som balkongerna annars ger. Sessionssalen med sina låga fönster och dov färgskala ger ett mörkare rum än ljushallen. Det uppvägs något av att salen sträcker sig genom två våningar och genom den lilla klockprydda åhörarläktaren i betong i hörnet. Vid sidan av väggestaltningen med sina ekfanerade skivor och ekpodium är de stora tidstypiska ljuskronorna i mässing och glas särskilt karaktärsskapande.

Kommunhusets franska fönster med kommunvapnet i smide, flankerade av kolonner. Foto Robin Gullbrandsson

Kommunhusets franska fönster med kommunvapnet i smide, flankerade av kolonner. Foto Robin Gullbrandsson

Länsmuseets slutsats Länsmuseet konstaterar att ”Sammantaget skall Gislaveds kommunhus behandlas i enlighet med Plan- och bygglagen 8:13, som ”en byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt” och inte får förvanskas.” Vidare konstateras: ”Gislaveds kommunhus ger i sin exteriör och sina offentliga rum en oförvanskad upplevelse av 1960- och 70-talets estetik och offentliga arkitektur, vilket visar påtagliga kvaliteter och ett samhällshistoriskt värde. Arkitekten, Voldemars Vasilis (1922-2001) räknas som en av efterkrigstidens mest framstående svenska arkitekter, väl införstådd i arkitektens roll i det gemensamma samhällsbyggandet.”

Vad gäller exteriören är huset i allt väsentligt oförändrat och ger en tydlig vittnesbörd om tidens arkitektur, en ”brutalism” i samklang med viljan att skapa ett både värdigt och funktionellt kommunhus. Konstruktionsdetaljer är tydligt redovisade och framhävda.  Ljushallen är navet i byggnaden och betonades som viktig i arkitektens koncept. Hallen är i allt väsentligt oförändrad sedan uppförandet. Materialvalen är liksom för exteriören viktiga i husets estetik. De sex takarmaturerna är det som framförallt drar till sig besökarens uppmärksamhet. De är ritade för ljushallen av arkitekten. Dessa pelare av glas bryter mot den tunga horisontaliteten som balkongerna ger. Sessionssalen är även den i det närmaste oförändrad sedan byggnadstiden. Även här märks tydligt omsorgen i materialval. Länsmuseet konstaterar ”Vid sidan av väggestaltning och balkongen så är de stora tidstypiska ljuskronorna i mässing och glas särskilt karaktärsskapande.”

Sessionssalen mot norr. Foto Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum

Sammanfattning av länsmuseets rapport

Kooperativa förbundet hade under 1920 talet tagit över Gummifabriken i Gislaved. KF:s arkitektkontor och främst arkitekt Dag Ribbing fick under 1930- och 1940- stort inflytande på Gislaveds modernisering. 1949 slås orterna Gislaved och Gyllenfors samman till Gislaveds köping.  
1952 kom en storkommunsreform och behov av en representativ förvaltningsbyggnad för den nya kommunen kom fram. Stortorget sågs som den lämpliga platsen och trots att KF och Dag Ribbing 1948 ritat ett förslag till omgestaltning av Stortorget så utlystes år 1959 en stor arkitekttävling. Tävlingsprogrammets syfte var att visa utformningen av Stortorget, placering av förvaltningsbyggnaden och annan bebyggelse i anslutning till torget och hur obebyggd mark i anslutning kunde utnyttjas för bostadsbebyggelse. Förvaltningsbyggnaden skulle innehålla; kansli- och kassakontor, socialbyrå, skolexpedition, byggnads- och stadsarkitektkontor, hälsovårdsbyrå, kyrkoförvaltning, mödra- och barnavårdscentral, allmän sjukkassa, arbetsförmedling, sammanträdeslokaler (inklusive sessionsal om 150m2), lunchrum, arkiv, bibliotek, telestation och vaktmästarbostad. Man räknade med att 30 tjänstemän skulle arbeta i byggnaden.

48 förslag kom in till tävlingen. En jury som bedömde förslagen ville att torgets öppenhet mot öster och nordost skulle bevaras. I november 1956 utsågs en vinnare. Detta förslag var ritat av arkitekt Voldemars Vasilis och brodern ingenjör Arvid Vasilis. Förslagets namn var ”Maria” efter arkitektens dotter. Vasilis beskriver i sitt förslag platsen möjligheter och den fantastiska utsikten. Han hade tagit stor hänsyn till befintlig bebyggelse. Han ville bevara Sparbankshuset (”Kjol och blus”) och Natzénska huset i kvarteret Krabban. Vasilis såg i dessa värden, ”miljöbevarande faktorer”. Arkitekten ville inte ha ett palats med dyrbara material och jämför då med Helsingborgs- och Stockholms stadshus. Han strävade efter ett folkets hus, en byggnad för folket och de folkvalda. Han såg att kommunaltjänstemannen fick allt större ansvar och betydelse för samhället. Därför ansåg han att en stimulerande arbetsmiljö var oumbärlig. Arkitekten hade skapat en öppen hallbyggnad med en hall över två våningar och balkong och lanternin.  Han skriver: ”Hallen kan användas för diverse vandringsutställningar både av konst, konsthantverk, konserter, operakonserter i kostym och andra aktualiteter. Det bör finnas möjlighet finna en form att göra det möjligt inte bara för köpingen att där hålla mera representativa tillställningar utan även för diverse föreningar, klubbar, företag, t.o.m. enskilda personer. Materialvalet i hallen och på balkongen bör vara av sådan klass och kvalitet, att det tål hård användning och åldras vackert”

Inte förrän 1966 startade projekteringen av kommunhuset. Under tiden hade kvarteret Krabban byggts och det Natzénska huset bevarats. Dessutom hade ytterligare en kommunsammanslagning ägt rum och lokalbehov för administration ökat. 1968 fick Vasilis uppdrag från Centrala byggnadskommittén att starta projektering av ett förändrat förslag. Nu har biblioteket lagts i den planerade gymnasiebyggnaden och källarplanets bowlingbana ifrågasattes. Där ville man istället ha en ungdomsgård. Vasilis var orolig för det nya planprogrammet och den avsevärt större volymen som nu krävdes. Han såg problem i att foga in den stora volymen i stadsbilden. Men han ville gärna foga in tidsenliga material och konstruktionssystem inte minst om de kunde bidra till att förkorta byggtid och minska kostnader. Han fortsatte att lägga vikt vid rekreationsutrymmen för tjänstemännen och framförallt förtroendemännen ”… som ägnar en stor det av sin fritid ideellt åt kommunens utveckling”.  Han ville att lokalerna skulle kunna bli en informell mötesplats med medborgarna. 1971 överlämnas det slutliga förslaget till kommunalhus och park. I februari 1972 utsågs Byggnads AB Harry Sjögren till generalentreprenör. Anbudet var på 7 450 000 kronor. Bantningar av byggnaden och materialkostnader gjordes under processen. Ursprungligen var fasaden tänkt att ha en ytbehandlad stålplåt men detta kom istället att bli en vit betong med avslagen ribbform. De takarmaturer som finns i ljushallen är ritade av Vasilis. Tanken var att de skulle tillverkas i smålandsglas men det visade sig att takinfästningarna inte skulle klara tyngden så därför monterades akrylglas. Hans Agne Jakobsson AB i Markaryd tillverkade dessa armaturer och levererade också mässingarmaturerna med glasglober för sessionssalen. Färgsättningen av huset diskuterades i en speciell referensgrupp och arkitekten tog fram möbleringsförslag från olika tillverkare.

Byggnaden är i fem plan; källare, suterräng, entréplan, plan 1 och plan 2. Färdig byggnad innefattade personalmatsal som även skulle kunna fungera som kafeteria för allmänheten, ett tjugotal arbetsplatser på entrévåningen för socialförvaltning och arkiv, sammanträdesrum, sex arbetsrum för förtroendemän, telefonväxel, kapprum och reception. På våning 2 placerades kansli- och drätselavdelning, kommunalråd, vigselrum, sessionssal (250m2).  Våning 3 inrymde invandrarbyrån, hälsovårdsnämnd, fritidsnämnd och skolexpedition. I källaren fanns arkiv, förråd, maskinrum, motionshall, el- och värmecentral och skyddsrum. Totalkostnaden för hus, inventarier och park blev 11,5 miljoner kronor. Invigningen ägde rum den 13 augusti 1973. Utsmyckningen på ljushallens fondvägg kom 1975. ”Så tickade tiden” visar Gislaveds historia från vikingatid och framåt. Konstnär är Sture Wikström från Gamleby och han hade till sin hjälp smeden Anders Strid- Andersson.

Arkitekten Voldemars Vasilis föddes i Litauen 1922 och avled 2001. Han studerade arkitektur i Riga och kom tillsammans med sin bror som båtflykting till Sverige 1944. Han studerade arkitektur vid Chalmers i Göteborg. Vasilis har ritat ett flertal offentliga byggnader, i vårt närområde kan nämnas idrotts- och simhallen i Gnosjö samt skolan i Marieholm. Han var ett av de tunga namnen bland svenska efterkrigsarkitekter. Han var präglad av sin tid, där mycket i arkitektrollen handlade om att bygga ett samhälle med arkitekturen som en formande faktor. I Gislaved syns detta i hans tankar om och omsorg kring såväl kommunaltjänstemän som medborgare. Hans kommunhus kan räknas till den modernistiska arkitekturstil som benämns ”brutalism”. Byggnaden ska avspegla sin funktion, konstruktion och inre struktur. Man strävade efter kostnadseffektiva material och byggprocesser.  I Jönköpings län kom en våg av kommunalhusbyggande i kölvattnet på storkommunreformen 1952. Gislaveds kommunalhus utgör tillsammans med Vetlanda kommunhus från 1962-1970 de kanske mest utpräglat modernistiska exemplen i sin konsekventa ”brutalism”. Centrala drag som går igen är framförallt de centralt placerade, och ofta väl tilltagna, ljushallarna eller ljusgårdarna med lanternin, trappor, kringgärdande balkonger, omsorgsfullt materialval och rik konstnärlig utsmyckning. Ljushallarna är utformade i syfte att vara offentliga mötesplatser, inbjudande och rikt smyckade rum för medborgarna.

Är ni intresserade av hela rapporten från Jönköpings läns museum så kan den fås som en pdf-fil. Kontakta kommunens kontaktcenter.

Sidan uppdaterades senast: